Stora problem i den svenska ölvärlden
Vi måste prata om tillståndet i den svenska bryggarvärlden.
Vi måste prata om det.
Innan.
Innan.
Innan det går överstyr.
Men först – en åsiktsförklaring – jag gillar verkligen de svenska öläventyren. Jag gillar ölen, jag gillar smakerna, jag gillar utvecklingen och jag gillar entreprenörsandan som pulserar hos alla dessa smakjägare som finns runtom i alla möjliga och omöjliga bryggerilokaler. Och jag gillar de passionerade ambitionerna som finns snart sagt överallt.
Men tillståndet i den svenska ölvärlden är, på sina håll, ganska alarmerande. Följer man diskussionerna på BeerSwedenForum så har vissa bryggerier näst intill galenskapsförklarats eftersom deras produkter är så undermåliga. Påtalar man detta för dem så bemöts man ibland av en mängd förklaringar – allt från att just den ölen ska vara just så i smaken till att just den batchen hade problem med… vad det nu är. Ibland bemöts man av total oförståelse och ibland bemöts man inte alls.
Jag beställer nästan allt som kommer ut från de lokala bryggerierna och har stött på en del helt odrickbar öl. Jag har vid några tillfällen kontaktat bryggerierna och sagt att den och den och den var felaktig och fått svar. Oftast av trevlig men lätt undvikande karaktär men ibland med lite mer syrlig ton. Jag har tänkt att det kan inte vara så illa som de värsta kritikerna säger. Det kan inte vara så illa…..
…men så kom det en temaprovning på Systembolaget som ställde allt på sin spets. En temaprovning som har all möjlighet att bli för den svenska ölbryggerinäringen vad den där famösa Paris-vin-provningen var för den amerikanska vinvärlden. Den där provningen där de kaliforniska vinerna ställdes upp mot de franska och visade att de var lika bra eller bättre. Den provningen öppnade en hel vinvärld. På samma sätt kan Systembolagets temaprovning ha varit väckarklockan som fick en hel svensk ölvärld att vakna. Men är det på rätt sätt?
Uppställningen på provningen var magnifik. Där stod de tre mest sålda ölen från nästan alla svenska bryggerier uppradade och utbudet var fantastiskt. Vem hade trott något sådant för 10 år sedan? För 5 år sedan?
Där var Skebo, Ocean och Södra Maltfabriken, där var Hantverksbryggeriet och Strömsholms brygghus och där var Dugges, Ängö kvartersbryggeri och Qvänum. Och många, många andra. 80 öl ungefär….
…och provningen började. Och kommentarerna började fundersamt höras. Vad är det här? Men den här är ju infekterad? Oj, vad den smakar…. Och så vidare. I nästan all oändlighet.
Datummärkningar kollades. Referenssmakningar gjordes. Även om inte allt var dåligt, inte alls, så var det som om sanningen där och då i det där lilla provningsrummet i Systembolagets källare stod klar och tydlig för alla församlade – den svenska ölnäringen mår till vissa delar väldigt dåligt.
För mig, som dagligen skriver om det som Sverige har i ölväg, var det på något sätt skrattretande. Här skriver jag om nya bryggerier och nya öl och nya drömmar och så testas alltihop på ett bräde och så inser man att kejsarens nya kläder inte finns. Kejsaren är naken! Kejsaren måste klä på sig! NU!
Och för att ingen ska kunna vantolka eller misstolka eller anklaga mig för något som inte stämmer. Jo, det finns många svenska bryggerier som gör bra öl. Som gör fantastisk öl. Som gör öl i världsklass och som alla borde testa. Gång efter gång efter annan.
Men så finns det uppenbarligen ett gäng bryggerier som av någon anledning inte bryr sig om resultatet av sina ansträngningar. Som inte smakar på ölen. Som inte inser att deras öl smakar illa – ja, faktiskt så illa i vissa lägen att det inte går att dricka ölen. Och så ska det inte vara – eller hur?
Vän av ordning påtalar här att det där måste vara upp till bryggerierna själva – om de vill producera öl som inte smakar öl så är det deras problem, inte någon annans. Och de kommer självklart försvinna från marknaden när sanningen visar sig. Jo…. Men….
Den svenska ölbranschen befinner sig i en sårbar tid. Från att ha haft ett bryggeri (!) till att ha haft 10 (!) så har man idag 60 stycken att förhålla sig till och aldrig tidigare har det varit så tydligt att smak ersätter alkohol i den svenska ölutvecklingen – det är nämligen inte volymen som styr den svenska moderna ölutvecklingen utan smaken. Den experimentella, den matmatchade, den lokala. Och den utvecklingen vill vi inte strypa, eller hur?
Men om nu någon läser om detta svenska ölunder (!) och vill testa hur en riktigt fin öl smakar och beställer en flaska eller två, sparar den, kyler den, öppnar den…. och ut rinner en infekterad dryck som minst av allt smakar bra – vad händer då?
Kommer den lätt nyfikne att betala 30 kronor för en flaska nästa gång också? Eller kommer den återvända till volymsegmentet och skaka på huvudet åt alla som höjer en lokalbrygd öl till skyarna nästa gång. Ja, jag vet vad jag tror.
Så vad ska man göra då? Jag tror inte någon bryggare vill göra öl som inte smakar bra. Jag tror inte någon bryggare medvetet fortsätter sälja öl som är infekterad och kass utan jag tror att det handlar om brist på kontroll av ölen när den väl lämnat bryggeriet. Den smakar bra när den tappas, infektionen känns inte och så skeppas den iväg. För att sedan smaka illa några veckor/månader senare när jag eller du ska dricka den.
Och om nu varje enskilt bryggeri inte klarar av den här kontrollen så måste någon annan göra det. Det finns två organisationer som håller koll på de svenska bryggerierna idag – Sveriges bryggerier för de stora verksamheterna och Föreningen Sveriges oberoende småbryggerier för de små – och jag tror att det är där som första spadtaget måste tas. Se sanningen i vitögat, definiera problemet, och skapa en lösning.
För det handlar inte om stor vs liten eller bryggeri x vs bryggeri y – det handlar om ett problem som riskerar att stoppa en väldigt spännande näring som börjar få luft under vingarna. Och så vill inte jag ha det.
Vill ni?
Text: Joel Linderoth
Category: Krönika, Senaste Nytt
Subscribe
If you enjoyed this article, subscribe to receive more just like it.
Vi får vara tydligare med vilka som säljer infekterad öl. Har de inte bättre koll ska de inte sälja sin öl. Det är vanlig sund konsumentupplysning.
Många ölbloggare verkar fega ur och inte publicera när de provar infekterad flaskor. De som gör det kan tyvärr bli påhoppade av diverse anonyma personer.
Mycket bra skrivet. Jag håller med varenda ord.
Jag tar mig friheten att skriva mer eller mindre samma sak som jag skrev på Facebook, nämligen att som jag ser det finns det ett antal kriterier som avgörhur bra ett öl säljer:
-Innehållet
-Förpackningen
-Varumärket
-Priset
-Närheten till bryggeriet
Ett fantastiskt öl i en fantastisk förpackning av ett starkt varumärke till ett riktigt lågt pris i ett bryggeri i samma stadsdel – bättre än så blir det liksom inte. Fast man måste inte ligga på topp med allt. Ju bättre man är i de olika ”grenarna” dessto mer attraktivt blir ölet. Och även för den som gör ett öl som smakar illa, har en oattraktiv förpackning, ett okänt varumärke och till ett högt pris, så finns det dock alltid en faktor som man kan falla tillbaka på: det är alltid nära till några, de som bor nära bryggeriet. Och det i sig är alltid en faktor som innebär en viss attraktion, i synnerhet med dagens trend om närproducerat. Artikel i lokaltidningen, medverka i lokalradion, stolthet hos de som bor runt omkring. Även om alla andra aspekter är av produkterna är tveksamma är det alltid möjligt att vara närproducerad.
Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att en anledning till att så många dåliga öl kan sälja så bra är för att vissa förväxlar närproducerat med kvaliet. Eller åtminstone värderar det högre med rådande trend.
Sedan finns förstås perspektivet att det finns massor av folk som köper och gillar de här ölen, och de kanske inte riktar sig till den lilla klicken snobbiga ölnördar utan till den stora massan, så det är struntsamma vad tyckarna tycker så länge kunderna köper produkterna osv. Och så kan man så klart se det.
Samtidigt tror jag ändå att de flesta bryggare nog innerst inne ändå försöker brygga öl som håller så bra kvalitet som även ölnördarna önskar, men att resultatet av olika anledningar inte blir så bra som man hoppats. Och att en del då kanske bortförklarar sig med det första perspektivet (och från vilka jag kanske får skit för att jag antyder att det kan vara så). För när allt kommer omkring är det faktiskt svårt att brygga riktigt bra öl. Det är extremt mycket detaljer som man måste vara noggrann med och man måste vara beredd att lägga ner ordentligt med resurser (mer än de flesta nog är villiga att satsa) för att dessa detaljer ska bli rätt. Försöker man ta genvägar eller stoppa huvudet i sanden och låtsas som att svårigheterna inte existerar ska det till en stor portion tur för att ändå landa i ett bra resultat.
I slutändan är det dock svårt att komma ifrån att det är konsumenten som bestämmer. Så frågan är, vad göra?
Bra tankar kring ett viktigt problem. Upplever att det tyvärr är ett problem inte bara på den svenska marknaden, men även internationellt. Arbetar på en högt rankad ölbar på Vesterbro, Köpenhamn, och vi får också en högre procent infekterad öl än tidigare. Detta gäller så väl danska som amerikanska bryggerier. Mest är det väl de små oetablerade aktörerna, ”up-and-coming”bryggerierna, men det händer att även större bryggare skickar infekterad öl. Kan nämna Rogue, Against The Grain och Monkey Paw t ex.
Irina; ser ni något mönster i de som är infekterade? Längre leveranstider? En viss stil? Etc etc. /Joel
ja, och det har varit så här länge nu. en mkt behövlig diskussion som förhoppningsvis leder till något gott. bra att ölkretsen äntligen börjat tala högt och öppet om det!
Som en ”up-and-coming” bryggeriet, jag lyssnar! Tack för att vara ärlig. Jag tror det att kvalitet är mest viktigt, det är varför den mesta bryggerier börja upp!
Bra skrivet Joel och Marc.
Som jag tänker så finns väl två olika delar här. Den ena är dålig kontroll av processen som leder till infektioner. Den andra är rent bryggtekniska aspekter (och kanske också brist i kontroll) som ger diverse felsmaker eller möjligen bryggarens egna åsikter om hur öl ska smaka.
Infektioner går att hålla hyfsad koll på genom att gå igenom processen och minimera källor till att oönskade bakterier får fäste. Om man inte har den kunskapen finns det experthjälp och om det är för dyrt kanske bryggeriföreningarna kan sluta avtal och hjälpa de som behöver hjälp.
Felsmaker kan kanske också avhjälpas med hjälp av bryggeriföreningarna genom att man håller utbildning i de olika ölstilarna samt anlitar öldomamre som provar igenom ölen och ger förslag. En del som har startat bryggerier har ingen egentlig utbildning utan har lärt sig via hembryggning.
Med andra ord tror jag att det är viktigt att bryggerierna får stöd och här borde bryggeriföreningarna kunna hjälpa till.
Även jag har ibland funderat på detta, och här har vi ju en slags verifikation, och frågan är viktig.
Har hittat några ibland som varit infekterade, både svenska och utländska. För att gemene man ska fortsätta upptäcka att det finns bättre öl än internationell lager måste problemen med uppskalning/infektering lösas.
Kanske kan både bryggarorganisationerna och de bryggerier som klarat det hjälpa de andra? Att inte hjälpa varandra i detta fallet blir kontraproduktivt för alla då gemene man inte vågar spendera 25-30 kr på ett ”bättre” öl om han/hon får ett infekterat öl.
Den värsta lokalproducerade jag smakat var en som smakade klorin (de hade bryggt på vatten som använts till rengörning) vedervärdigt.
Påtalade behovet om kvalitetskontroll då de oftast har god öl annars.
Men att få in vatten med rengörningsmedel (typ VWP eller nått) i bryggden och inte märka det… Hm…